En sockerbagare här bor i staden

Jahapp, det blev lite halvpanik nästan det här med bakandet. Det gick lite i vågor nästan för jag började med en Oreo iskake som jag gjort förut och den är ju ett säkert kort. Trodde jag. Men mer om den senare. Jag började med kakan som går att beskåda i inlägget söder om detta. Det gick käpprätt åt helvete:

Jag vet inte om det var fel kakmix och fel recept men det såg inte ut som nån Earthquake direkt. Det såg ut som Sodom och Gomorra. Jag skulle kunna göra en väldigt grafisk beskrivning men jag låter bli det. Kakjäveln fick gå direkt i soporna.


Så här såg den ut innan den totala förintelsen. Redan här borde jag ju ha insett att det skulle barka iväg...

Dagen efter tänkte jag då göra Chocolate Fudge Brownies. Lät ju smaskens satan och lätt såg det ut att vara också. Smält smör och choklad och vicka i socker, brun farin, sirap och kakao. När jag vickade i det torra och vevade runt så tänkte jag direkt "Det här måste vara WAY to much socker!" och det var det också. "Rör till sockret har smält ordentligt". Ja de det hann man inte innan det blev kola/knäck av skiten. Jag vickade i äggen ändå och då blev det ju smetaktigt. Med klumpar av karameliserat, bränt socker. Här var jag ganska less kan jag säga. Vad göra?

Idé! Jag silar skiten! så får vi se om det blir nåt över. Jovars, hann ju stelna rätt bra men jag fick ut lite slät smet i alla fall och höftade i lite mjöl, jag trodde liksom inte på receptet längre. In i ugnen i några minuter och ut kom en skapligt respektabel kladdkaka. En stund senare fick jag spontanbesök av trenne sköna damer varav en utbrast "Den här är väl inte misslyckad?" Jag förklarade att det skulle vara brownies egentligen och fick ett "Åh.." till svar =)

Men skam den som går på torra land!

Nu var det onsdag och jag hade börjat förvarna bingosällskapet om att det kanske blev en påse Dollarmuffins men när jag märkte den lätta besvikelsen i tonen och dessutom fick både stöd och uppmuntran så tänkte jag att tredje gången brukar ju vara gillt. Banankaka med chokladtäcke micklades ihop på kvällskvisten och det var inte utan att en viss nervositet smög runt i köket, men döm om min förvåning och häpna lyckad kaka...häpna lycka när en lyckad kaka (så blir det ja) hoppade ut ur ugnen. Glasuuuren gick utmärkt att smeta på och dan efter hade den satt sig så pass att den var riktigt saftig och inte alls dum att tugga på.


Innan uppätandet

Fredagen bjöd på ytterligare ett spontanbesök av nästan samma damer, jag börjar tro att mitt rykte som konditor börjar sprida sig, för det där med att jag kanske är trevlig att umgås med tvivlar jag på. Jag lockade ju dessutom dit dom med löfte om Oreo-kakan, vilket jag nu kom på att jag kanske inte borde ha skrivit för det var ju lite Ful gubbe-varning på det.

Nåja, Linda fick både ADHD och DAMP av sockret och drog igång med både sekatör, trimmer och gräsklippare så nu ser det nästan ut som det bor folk här. Det roliga är ju att när jag köpte den där trimmern så tog det väl 45 min av hejdlöst ryckande i snöret innan den hostade igång och nu var det samma sak den här sommaren. Jag gav iof upp efter en kvart den här gången, men för Linda tog det väl en 6-7 ryck innan den startade så vackert. Hade jag varit en sån där könsrollsstereotyp karlakarl hade jag naturligtvis skämts ihjäl, men jag nöjer mig med att skämtsamt påstå att jag ju värmde upp den härom dan så den var ju redo att starta ändå ;) och tackar så oändligt mycket för hjälpen!

Jo just ja, kakan ja. Jag dukade ju och stolt som en tupp svassade jag ut med kakan i högsta hugg. Visade sig att den inte hade frusit ordentligt så det var mer...röra av det hela. Nu var det ju tack och lov inga fel på smaken så jag slapp ännu ett bittert nederlag. Trevligt hade vi också, men det har man ju iof alltid i det sällskapet.

Detta om detta.

Igår när jag var ner och handlade så fastnade mina ögon på det klassiska blåvita märket. Det är sällan jag känner att jag faktiskt MÅSTE ha nånting, men nu kunde jag inte låta bli.


För en 70-talist som undertecknad blir det lätt gråtmilt.

I skrivande stund bakar jag igen, den här gången blir det frusen moccatårta för den VET jag funkar, jag har gjort den ett antal gånger. Den ska Marie och Mickan bli bjudna på nån gång i veckan (är det tänkt i alla fall) för jag bjöd ju bort allt annat fika =)

Drack ur ölen jag fick av Anna i fredags också och hittade en svensk cover på Carl Perkins' gamla dänga "Daddy sang bass" (fast det kanske är Cash som har gjort den mest känd). Gänget heter ju till och med Johnny Kask och spelar live på Mariestadsfängelset. Jaja, man får väl säga vad man vill om det men jag tyckte den var lite go så vassegoda.

Johnny Kask – Pappa sjunger bas