Lyfter på hatten för Handelsbanken

"På Handelsbanken bestämmer varje kontors- eller avdelningschef själv vad personalen har gjort sig förtjänt av. De kan få en present, få gå ut och äta eller skänka en summa till välgörenhet. Ett år fick de anställda på huvudkontoret en pocketbok om hemlösa."

Källa: http://www.dn.se/ekonomi/chefernas-klappar-till-de-anstallda

Ibland

Jag har en ovana som jag tror många skulle välja att kalla egenskap. Kanske. Jag vet faktiskt inte, jag är bara jag och inte nån annan så jag får helt enkelt gissa. Men den är lite besvärlig på så sätt att jag mår dåligt av den.

Det värsta jag vet är nämligen när människor jag känner och tycker om på ett eller annat sätt far illa eller inte mår bra. Nej, nu ljög jag, det värsta jag vet är om jag är orsaken. Det har (mig veterligt) inte hänt så förfärligt många gånger i mitt liv, tack och lov. Att andra mår dåligt utan att jag har ett finger med i spelet händer dessvärre betydligt oftare.

Maktlösheten som då inträffar är rätt påtaglig, för att uttrycka det milt. Jag ältar nåt så kopiöst så det kan ni aldrig ana. Jag vill så gärna diskutera, reda ut och ställa allt till rätta samtidigt som jag är rädd att tränga mig på och kliva över gränsen och fast jag ibland vet att det inte finns minsta möjlighet att lilla jag ska kunna fixa det där. Ibland tror jag att jag till och med mår sämre än den det egentligen handlar om.

Just nu sitter jag med en sån där magsyreaktig känsla i mellangärdet och har grubblat i cirklar i stort sett sen jag kom hem. "Det här var en jävla fylla, jag kommer inte ur den" ska Errol Norstedt enligt vittnesmål ha sagt några dagar innan han dog. Nej, det är ungefär lika här.

Missförstå mig rätt nu, jag fiskar inte efter medlidande, sympati, klapp på axeln eller nån som säger "Gud vilken fin människa du är!". Det är väl alltid nån som kommer att tänka "Ja men vilken stackare då som inte har några värre problem!". Har jag heller aldrig påstått, men då får det väl vara så då. Jag tror jag måste få hur mig det här för att på nåt sätt kunna läsa mig själv från utsidan.

Jag tror därför att jag slutar här fast det är ganska mycket mer jag skulle vilja pränta ner, men risken är väl överhängade att det bara skulle bli upprepningar om än i omskrivningar.

Jag avslutar med dagens kick. 

Sanna Carlstedt – Hässelby

Human Rights Day

Tollin' for the achin' ones whose wounds cannot be nursed

For the countless, confused, accused, misused strung out ones at worst.

And for every hung out person in the whole wide universe

We gazed upon the chimes of freedom flashin'


Bob Dylan

http://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_universella_deklaration_om_de_m%C3%A4nskliga_r%C3%A4ttigheterna

Principer

Jag har tänkt ganska mycket på det här med principer, speciellt på senare tid. Alla har vi ju våra. Jag har haft god hjälp av en de starkaste människor jag nånsin träffat som, vad jag förstår, haft en helt annan uppväxt än jag, vilket gör att vi ganska ofta ser saker på olika sätt. Jag har mer än en gång fått en tankesnyting som gjort att dom små grå börjat arbeta även om jag kanske inte har nämnt det så ofta. Jag tänker inte sitta här och påstå att jag har blivit en bättre människa eller är förmer än andra, men jag MÅR betydligt bättre i själ och hjärta. Jag behöver inte titta på Idol.

Jag tror att många med mig har fått sina principer mer eller mindre ofrivilligt. Man blir itutad nånting som liten och det gäller ju naturligtvis för att vara sant. Man reflekterar inte ens över att det skulle kunna vara annorlunda.

Första gången jag kom på mig själv med att ifrågasätta mina principer var när jag fick veta att en god vän tillhörde Jehovas Vittnen. "Jaså? Det kan man inte tro (!)" var min omedelbara reaktion och sen slog det mig - "Nähä? Och varför inte det då? Vad vet du egentligen om Jehovas Vittnen, Olle?" frågade jag mig själv och kom fram till - Ingenting.

Det enda man fått höra från allehanda håll sen man var liten är "Nu låser vi dörren". "Dom där ska man inte öppna för" och när man frågade varför så fick man höra "För dom vill prata om Gud" och så var det bra med det. Skrämskott i form av "Dom firar inte jul" och "Man får inga födelsedagspresenter eller julklappar" hörde man också talas om.

I dagens samhälle är Google och Wikipedia goda vänner och jag vet idag betydligt mer om Jehovas Vittnen än tidigare och även om jag inte delar deras trosuppfattning så känns det inte längre så främmande och ja, negativt, för negativt har det ju alltid varit. Jag kommer att öppna dörren men vänligt berätta att jag inte är rätt person för deras samfund och detta med en betydligt behagligare känsla i hjärtat än tidigare.

Genom kunskapen kan vi, om inte alltid förstå, så åtminstone ha lättare att acceptera.

En annan sak som också hänger kvar (troligtvis sen nödåren) är att man inte ska kasta mat. Att äta upp det man har på tallriken sitter i ryggmärgen. Under hela grundskolan var man inte mycket värd om man blev tvungen att kasta mat och man fick skämmas de gånger det hände. "Tänk på barnen i Afrika" är det väl inte bara jag som har fått höra? Det slog en ju aldrig att barnen i Afrika varken fick mer eller mindre mat oavsett om man åt upp eller kastade. Men skämmas, det skulle man.

Nu är naturligtvis inte hela min världsbild raserad för att jag har försökt rannsaka min själv, det finns och kommer alltid att finnas en princip som jag aldrig överger (vilket åtminstone två av mina arbetskollegor fått erfara):

- Tugga ur mun innan du pratar!

Och det är ingenting att diskutera.

Nån jävla måtta får det vara.

Släpp mitt väder!

Jag har på min telefon en väderwidget utan lokalsinne. Rätt vad det är befinner jag mig i Klökan. Jag vet inte var Klökan ligger men jag skulle tippa på nånstans mellan Klykan och Rökan.

Skitsnack! säger ni då.

Jajamen.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Samtidigt på TV4 Film...

The lost world: Jurassic Park

Amerikansk action från 1997. Ett företag som tidigare ägnat sig åt att framodla dinosaurier står inför konkurs och beslutar sig för att flytta djuren till San Diego i USA. Men företagets före detta styrelseordförande, John Hammond, vill värna om djuren så han skickar en styrka till ön där djuren befinner sig för att de ska dokumentera dem i sin naturliga miljö. Han hoppas hinna före företagets utsända. Men uppdraget går inte som planerat och snart är både företagets utsända och John Hammonds expedition strandsatta på ön där de farliga dinosaurierna lurar i mörkret.

Jag hoppar över den.

Jag får min beskärda del av skräcködlor på jobbet.

Greve Edamer från Jarlsberg, till er tjänst!

Visst är språket levande och har så alltid varit och kommer alltid att förbli. Under en period i livet tror man att det är oföränderligt eller tänker inte ens på att det faktiskt förändras. Jag har kommit upp i den åldern när man stöter på moderna (förlåt) uttryck som man inte känner till och även i enstaka fall inte ens förstår. Då känner åtminstone jag mig gammal.

Vissa ord har ju för den äldre generationen en helt annan betydelse än för den jag tillhör, ett exempel är när jag läste Tolkiens "Bilbo" där dvärgarna "runkar på skäggen". Man höjer lätt på ögonbrynen och undrar om man är den ende som gör det. Så är dock icke fallet. "Dä va lik fan bara haka runkar" brukade, enligt min mor, en äldre släkting svara på frågan om vilken mat som önskades och en god vän som hade en företrädare ur samma generation i bilen och körde fast fick höra "Jaha pôjkär, no lär ve ga ut ô runk lite!". Jag kan tänka mig förvåningen. För er som ännu inte förstått så är "runka" ett äldre uttryck för skaka/gunga/ruska.

MEN! Det finns ju ord som inte är lika gamla och som fortfarande bara har en betydelse men där osäkerheten om stavningen gör åsyftningen missvisande och det var ett sådant ord jag egentligen tänkte belysa idag, nämligen flänsost. Jo, det heter och stavas så. För er som inte vet vad som menas med detta, får söka upplysning på annat håll, jag tänker bara reda ut det språkliga. Ordet syftar naturligtvis på en fläns och ingenting annat. 

Kullager med fläns

Kullager utan fläns

På senare tid har stavningen "flensost" dock blivit allt vanligare (den korrekta stavningen leder dock ännu i antal träffar på Google) vilket gör att man lätt tror att det är orten Flen som på ett eller annat sätt avses.

Kerstin & Claes på Jürss Mejeri torde grina illa vid den tanken.