Men vi dansar väl på och vi blundar väl då

Det där med att "hitta sig själv", kan det va nåt det? Hur gör man i så fall det? Är det ett krav att flytta ut på den indiska landsbygden i ett halvår och komma hem i barnbajsfärgad klänning och virkad grytlapp på skulten, jiddra om karma och le överseende åt alla som undrar vad fan som hände? Njä, jag tror inte det. Förresten så generaliserar jag lite här (rätt friskt faktiskt), så ni kan sluta jaga upp er.

Nå, jag tror jag ska göra ett försök i alla fall. Kanske inte att hitta mig själv för jag vet för det mesta var jag befinner mig. Just nu är jag hemma. Men man kanske skulle leta reda på den där som jag faktiskt vill vara? "Jamen du står väl för Guds skull med båda fötterna på jorden?" kanske ni tänker nu då. Förvisso, men det finns saker jag vill ändra på och nu pratar jag inte om ölkaggen som jag också försöker bli av med bevars.

Jag har ju tidigare nämnt att det är ganska skönt att inte längre bry sig om vad folk tycker om ens musiksmak. Visst, titta konstigt på mig, håna mig, tala om att det är skit, jag ger blanka fan i vilket. Samma sak när det gäller TV/Film/Serier. Nu är jag ingen storkonsument när det gäller sånt men jag kan fastna i saker jag också, gärna serier och då finns det inget bättre än serier på DVD.

Har nyligen fått bekanta mig med såväl "Only fools and horses" och "The green green grass" (Tack Ulla!) och nu kan jag inte längre titta på varken "2½ men" eller "Vänner". Komediserier alltihop med den väsentliga skillnaden att man i "Only fools and horses" inte behöver rigga upp en lägenhet med 384 tända ljus, en förlovningsring och framtvingade snyftningar till en publik som hänfört suckar "NAAAAW!" för att man ska få en tår i ögonvrån emellanåt. Nu fick jag ju inte det heller men det var väl tanken. Det saknas nämligen nåt.

Nej, det enda som behövs är en ruggig engelsk höstdag, en öppen grav, två bröder och en gammal hatt. Det behövs knappt nån dialog heller och ändå saknas ingenting. Här finns det nämligen nånting som inte går att sätta fingret på. Jag kallar det för hjärta.

Nu kom jag ifrån ämnet lite här.

Så, vad blir nästa steg då? Jo, det skulle vara skönt att börja prata lite mer i vissa sammanhang. Det skulle vara skönt att tiga som muren i vissa andra. Det skulle vara skönt att umgås med de människor jag faktiskt vill umgås med, oavsett om andra rynkar på näsan. Duger det inte så är det ju faktiskt inte mitt problem, vilket jag har tyckt större delen av mitt liv. Detta gott folk, är vad jag har för avsikt att försöka mig på. Vi får se hur det slutar.

Det är ju svårt att lära gamla hundar att sitta, som han sjöng, Christer Björkman.

Cornelis Vreeswijk – En visa till Veronica