Jag har gjort första veckan efter semestern, gick väl helt okej får man säga. Visst högg Ångestens Stora Dynggrep tag i hjärtat när man klev in genom dörren och kände lukten men det gick över ganska snart. Redan på fredagen var man tillbaka i gamla hjulspår när man tokdäckade i soffan efter maten.
Helgen har gått i musikens tecken får man väl säga. Jag har flera gånger försökt hinna se i eftertexterna vad en speciell låt heter när man har sett nåt program. Sist lyckades jag via SVT Play lokalisera Artie Roach's "Charcoal Lane" från en dokumentär om den australienskiska ursprungsbefolkningens konstskatt. Igår vad det dax igen, denna gång i Pluras kök. Jag hade väl inga större förhoppningar när jag började botanisera men gissa om jag blev impad när jag hittade det här!
I och för sig lika mycket musik som matlagning i programmet men ändå. Ja Plura ja, vilken man. Jag är lite kär i Totte också, Irländsk setter är ju en av världens finaste hundar. Han lägger sig ner precis som Sedenja också såg jag, framifrån och bakåt liksom. Settrar kanske gör så? Vad vet väl jag, min gamla hora? som hon sa, Prostinnan.
Idag var det dax för musikunderhållning från Orsasjöns strand. Tommy Körberg, vad säger man? Hade han gjort Anthem också hade jag börjat grina. Laleh har jag missat lite, hon är en sån där som alltid åkt förbi nånstans ute i pereferin (precis som Sahara Hotnights appropå Plura) men jag måste säga att jag blev lite impad. Måste nog botanisera lite där tror jag.
Mycket bra musik finns det, men anledningen till att jag började rota efter musiken från Pluras kök är denna, som kommer att gå på repeat i flera veckor. Ja, han låter lite som Dylan och det är inte nån speciellt komplicerad varken melodi eller text.
Men det är ju oftast då det är bäst.
Pete Molinari – A Place I Know So Well
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar