Principer

Jag har tänkt ganska mycket på det här med principer, speciellt på senare tid. Alla har vi ju våra. Jag har haft god hjälp av en de starkaste människor jag nånsin träffat som, vad jag förstår, haft en helt annan uppväxt än jag, vilket gör att vi ganska ofta ser saker på olika sätt. Jag har mer än en gång fått en tankesnyting som gjort att dom små grå börjat arbeta även om jag kanske inte har nämnt det så ofta. Jag tänker inte sitta här och påstå att jag har blivit en bättre människa eller är förmer än andra, men jag MÅR betydligt bättre i själ och hjärta. Jag behöver inte titta på Idol.

Jag tror att många med mig har fått sina principer mer eller mindre ofrivilligt. Man blir itutad nånting som liten och det gäller ju naturligtvis för att vara sant. Man reflekterar inte ens över att det skulle kunna vara annorlunda.

Första gången jag kom på mig själv med att ifrågasätta mina principer var när jag fick veta att en god vän tillhörde Jehovas Vittnen. "Jaså? Det kan man inte tro (!)" var min omedelbara reaktion och sen slog det mig - "Nähä? Och varför inte det då? Vad vet du egentligen om Jehovas Vittnen, Olle?" frågade jag mig själv och kom fram till - Ingenting.

Det enda man fått höra från allehanda håll sen man var liten är "Nu låser vi dörren". "Dom där ska man inte öppna för" och när man frågade varför så fick man höra "För dom vill prata om Gud" och så var det bra med det. Skrämskott i form av "Dom firar inte jul" och "Man får inga födelsedagspresenter eller julklappar" hörde man också talas om.

I dagens samhälle är Google och Wikipedia goda vänner och jag vet idag betydligt mer om Jehovas Vittnen än tidigare och även om jag inte delar deras trosuppfattning så känns det inte längre så främmande och ja, negativt, för negativt har det ju alltid varit. Jag kommer att öppna dörren men vänligt berätta att jag inte är rätt person för deras samfund och detta med en betydligt behagligare känsla i hjärtat än tidigare.

Genom kunskapen kan vi, om inte alltid förstå, så åtminstone ha lättare att acceptera.

En annan sak som också hänger kvar (troligtvis sen nödåren) är att man inte ska kasta mat. Att äta upp det man har på tallriken sitter i ryggmärgen. Under hela grundskolan var man inte mycket värd om man blev tvungen att kasta mat och man fick skämmas de gånger det hände. "Tänk på barnen i Afrika" är det väl inte bara jag som har fått höra? Det slog en ju aldrig att barnen i Afrika varken fick mer eller mindre mat oavsett om man åt upp eller kastade. Men skämmas, det skulle man.

Nu är naturligtvis inte hela min världsbild raserad för att jag har försökt rannsaka min själv, det finns och kommer alltid att finnas en princip som jag aldrig överger (vilket åtminstone två av mina arbetskollegor fått erfara):

- Tugga ur mun innan du pratar!

Och det är ingenting att diskutera.

Nån jävla måtta får det vara.