Ibland

Jag har en ovana som jag tror många skulle välja att kalla egenskap. Kanske. Jag vet faktiskt inte, jag är bara jag och inte nån annan så jag får helt enkelt gissa. Men den är lite besvärlig på så sätt att jag mår dåligt av den.

Det värsta jag vet är nämligen när människor jag känner och tycker om på ett eller annat sätt far illa eller inte mår bra. Nej, nu ljög jag, det värsta jag vet är om jag är orsaken. Det har (mig veterligt) inte hänt så förfärligt många gånger i mitt liv, tack och lov. Att andra mår dåligt utan att jag har ett finger med i spelet händer dessvärre betydligt oftare.

Maktlösheten som då inträffar är rätt påtaglig, för att uttrycka det milt. Jag ältar nåt så kopiöst så det kan ni aldrig ana. Jag vill så gärna diskutera, reda ut och ställa allt till rätta samtidigt som jag är rädd att tränga mig på och kliva över gränsen och fast jag ibland vet att det inte finns minsta möjlighet att lilla jag ska kunna fixa det där. Ibland tror jag att jag till och med mår sämre än den det egentligen handlar om.

Just nu sitter jag med en sån där magsyreaktig känsla i mellangärdet och har grubblat i cirklar i stort sett sen jag kom hem. "Det här var en jävla fylla, jag kommer inte ur den" ska Errol Norstedt enligt vittnesmål ha sagt några dagar innan han dog. Nej, det är ungefär lika här.

Missförstå mig rätt nu, jag fiskar inte efter medlidande, sympati, klapp på axeln eller nån som säger "Gud vilken fin människa du är!". Det är väl alltid nån som kommer att tänka "Ja men vilken stackare då som inte har några värre problem!". Har jag heller aldrig påstått, men då får det väl vara så då. Jag tror jag måste få hur mig det här för att på nåt sätt kunna läsa mig själv från utsidan.

Jag tror därför att jag slutar här fast det är ganska mycket mer jag skulle vilja pränta ner, men risken är väl överhängade att det bara skulle bli upprepningar om än i omskrivningar.

Jag avslutar med dagens kick. 

Sanna Carlstedt – Hässelby