Spännande vecka det här, det började väl egentligen redan förra veckan när jag plötsligt vaknade en natt av att Djävulen och hans anhang försökte bygga bo i mitt vänstra öga. Ni vet hur det känns när man råkar få nåt skit i ögat, ungefär så, fast sju resor värre. Jag blinkade väl bort det mesta och somnade om och sen var det glömt. Fenomenet återkom några gånger och alltid på nätterna men jag märkte inget när Eklund var här, kan ju bero på att man var ganska omtöcknad av diverse liquida medel (fan, den där blev jag riktigt nöjd med!)
I alla fall så bar det sig inte bättre än att torsdagmorgonen var mindre rolig och jag tänkte att nu ska nog veterinären få spola rent så jag ringde och fick komma upp direkt, "kan du komma hit direkt så lägger jag in att du har tid kl 8.00?" sa systern jag pratade med. "Visst", sa jag och lubbade raskt upp. Anlände 08.09. Fick komma in 08.30. What's the rush?
Fick träffa en läkare vid namn Fabian som uppträdde lugnt, trevligt och väldigt förtroendeingivande. Det är man inte bortskämd med. Nu har jag väl inte varit nån frekvent återkommande patient i mina dagar men dom få gånger jag behövt kontakta sjukvården så har jag väl inte blivit så vidare värst imponerad. Inget skräp i ögat utan en trolig infektion. Fick hämta salva på Apoteket som skulle kletas i 5 ggr/dag. Drog genast paralleller till Islam.
Efter allt joxande i ögat så kändes det ju ganska så där och jag fick inte så mycket gjort på jobbet. Gav upp vid 13-snåret, for hem och däckade i soffan när det väl gav sig. Ringde och sjukanmälde mig på fredagen vilket var ett snilledrag för runt halv tio bröt själva helvetet löst och pågick i en och en halv timme. Jag kunde fan inte ens sitta still, så ont gjorde det. Vissa attacker medförde även att jag inte ens kunde vara tyst och jag hoppas att ingen av mina grannar var hemma. Var dom det så fick dom höra några "HNNNNNGG!" OCH "HÅÅÅÅÅAAAH!". Ni vet när det gör så jävla ont att man inte kan vara tyst? Jag letade efter udda porslin att slå sönder och bad till högre makter att ingen skulle ringa på dörren för dråp ville jag inte bli anklagad för.
Det gav sig runt 11 och sen dess har det bara blivit bättre, bra det. Om det sen var nåt jag ätit eller helt enkelt nån reaktion på smärtan ska jag låta vara osagt men kl 02.12 efterföljande natt, lämnade jag mitt nattläger med hinken i hand. Vad som därefter skedde skall icke omtalas, men idag har jag träningsvärk i kräkmuskulaturen.
Således inga aktiviteter denna helg heller, det har gått troll i det här tror jag. Nåja, nya friska tag. Det var det mindre roliga.
Det roligaste var nog ändå att jag i mina tröstlösa försök att tänka på något annat än smärtan, fick för mig att prova jeansen jag blev för fet för år 2005. I november fick jag dom nätt och jämt dit dom skulle och när dom väl var på plats, hade boxershortsen förvandlats till tanga. Att försöka få knappen att närma sig knapphôlet var en ren utopi. Men i fredags, klang och jubel, kunde jag knäppa dom. Visst, längre steg än 3 dm var väl inte att tänka på, ej heller att sitta ner för då tog dom med sig kallingarna söderut och exponerade lägre ryggen. Ni vet den där som är tvådelad.
Nu letar jag efter ett ord här. Jag vill liksom tala om att händelsen över....man kan ju inte skriva "överskuggade" men vad är motsatsen då? Överbelyste? Nåja, det satte allt tråkigt i skamvrån i alla fall och jag har liksom levt på det hela helgen. Jag hade egentligen tänkt att spela en annan låt för er men den här är en sån där som liksom får en på bra humör. Lalla med vettja! Och när ni ändå håller på kan ni ju lyssna på Albert Hammond – The Free Electric Band också som är ännu bättre.
Albert Hammond – Everything I Want To Do
Nu lite bilder dårå.
Antibiotika is the shit.
Gjorde champinjonsås idag igen. Himmelskt!
Fick skära av en bit av livremmen. Nästan lika kul som att kunna knäppa brallorna.
Det här är Ulf.
Fråga inte.
gooo ollon:-)
SvaraRaderaslutet gott allting gott, så även denna saga.
SvaraRadera