Men vi dansar väl på och vi blundar väl då

Det där med att "hitta sig själv", kan det va nåt det? Hur gör man i så fall det? Är det ett krav att flytta ut på den indiska landsbygden i ett halvår och komma hem i barnbajsfärgad klänning och virkad grytlapp på skulten, jiddra om karma och le överseende åt alla som undrar vad fan som hände? Njä, jag tror inte det. Förresten så generaliserar jag lite här (rätt friskt faktiskt), så ni kan sluta jaga upp er.

Nå, jag tror jag ska göra ett försök i alla fall. Kanske inte att hitta mig själv för jag vet för det mesta var jag befinner mig. Just nu är jag hemma. Men man kanske skulle leta reda på den där som jag faktiskt vill vara? "Jamen du står väl för Guds skull med båda fötterna på jorden?" kanske ni tänker nu då. Förvisso, men det finns saker jag vill ändra på och nu pratar jag inte om ölkaggen som jag också försöker bli av med bevars.

Jag har ju tidigare nämnt att det är ganska skönt att inte längre bry sig om vad folk tycker om ens musiksmak. Visst, titta konstigt på mig, håna mig, tala om att det är skit, jag ger blanka fan i vilket. Samma sak när det gäller TV/Film/Serier. Nu är jag ingen storkonsument när det gäller sånt men jag kan fastna i saker jag också, gärna serier och då finns det inget bättre än serier på DVD.

Har nyligen fått bekanta mig med såväl "Only fools and horses" och "The green green grass" (Tack Ulla!) och nu kan jag inte längre titta på varken "2½ men" eller "Vänner". Komediserier alltihop med den väsentliga skillnaden att man i "Only fools and horses" inte behöver rigga upp en lägenhet med 384 tända ljus, en förlovningsring och framtvingade snyftningar till en publik som hänfört suckar "NAAAAW!" för att man ska få en tår i ögonvrån emellanåt. Nu fick jag ju inte det heller men det var väl tanken. Det saknas nämligen nåt.

Nej, det enda som behövs är en ruggig engelsk höstdag, en öppen grav, två bröder och en gammal hatt. Det behövs knappt nån dialog heller och ändå saknas ingenting. Här finns det nämligen nånting som inte går att sätta fingret på. Jag kallar det för hjärta.

Nu kom jag ifrån ämnet lite här.

Så, vad blir nästa steg då? Jo, det skulle vara skönt att börja prata lite mer i vissa sammanhang. Det skulle vara skönt att tiga som muren i vissa andra. Det skulle vara skönt att umgås med de människor jag faktiskt vill umgås med, oavsett om andra rynkar på näsan. Duger det inte så är det ju faktiskt inte mitt problem, vilket jag har tyckt större delen av mitt liv. Detta gott folk, är vad jag har för avsikt att försöka mig på. Vi får se hur det slutar.

Det är ju svårt att lära gamla hundar att sitta, som han sjöng, Christer Björkman.

Cornelis Vreeswijk – En visa till Veronica

Det var bättre förr!

Jojo, det brukar ju låta så. Men när det gäller låttitlar så var det baske mig bättre förr. Nåja, roligare i alla fall, här kommer ett urval:

Kan du tänka dig honom utan hår 
Där de stora torskarna gå
Axlarna ska slutta
Vem rycker i tåten?
Jag ska ta morfar med mig ut ikväll
Vill du vissla på min lilla pekigneser? (Huh?)
Nog minns jag Sixten
Fram för fältsport
Jag har någonting i beredskap åt dej 
(av någon anledning heter nästa låt på skivan "Oh, what a big, big boy". Reds.anm)
Sex minuter med vårat gäng
(låten är 6 minuter, originellt så det förslår)
Då klack det till i Karlsson

Som lite kuriosa kan jag även berätta att den som är bekant med Sex Pistol's "Friggin' in the riggin'" kommer att känna igen sig i Lasse Dahlquists "Jolly Bob från Aberdeen" från 1938.

Å hur i blekfeta helvete kom jag in på det här då?

Ja den som det visste...

"Det är synd om människorna"

Så skrev han, Strindberg. Men det vette väl allt fan? Att människorna däremot tycker synd om sig själva, skriver jag gärna under på. Och av någon outgrundlig anledning är det ofta så att dom det är mest synd om, ja dom tycker inte ens synd om sig själva medan dom som det inte alls är nå synd om, ja dom klagar "nå så nå Gud inni helvete" som Dahlgren sa. Märkligt.

Det märkligaste av allt är ändå det här förorätteriet som vissa håller på med, där man djupt och innerligt beklagar sig för alla som vill lyssna om hur felaktigt man blivit behandlad och hur kränkt man känner sig. Sen spelar det ju ingen större roll att man i andetaget innan faktiskt erkänt, om än som en bagatellartad parentes, att man satt sig i skiten helt på egen hand och bara har sig själv att skylla.

Jag menar, har man trampat i klaveret kan man väl i alla fall ha vett att stå still?

Oho! sano Eemeli

Man kanske skulle göra det här med söndagsbloggning till en vana? Ungefär som söndagsåkning? Men anledningen till söndagsåkningen var ju att bensinen var billigare på söndagarna förr i tiden. Elektriciteten kostar ju lika mycket oavsett vilken dag det är men man kan ju prova ändå?

Det har brakat ner lite snö här, såpass att jag fick skotta mig ut när jag skulle spela badminton. Det var inte plogat på parkeringen heller så det var lite spännande att ta sig både därifrån och hem. Dit och tillbaka igen, som han skrev den gode Tolkien. Det var bara jag och Risto idag så man fick ju inte vila nå heller, men jag är lite stolt över att jag tog mig iväg för jag var noll sugen. Känns bra.

Ganska många rader nu och inget vettigt. Hade iof inget att skriva heller så det är väl inte så konstigt. Jo, jag kan ju berätta att jag har förlorat ett vad också. Jag och Fru Svensson slog vad om en uppdatering som skedde tidigare än vad jag trodde så där rök ett sexpack pilsner. Trösten i eländet är att dom inte kommer att bli urdruckna på ett tag så hon får vackert sukta.

Idag hittade jag en smärre guldgruva på Spotify också. Tror jag. Jag är inte säker än men det verkar lovande. Tills vidare får ni nöja er med låten som går på repeat i det oändliga just nu. Den bevisar om inte annat att man inte alls behöver instrument för att skapa vacker musik. Inte behöver man förstå vad dom sjunger heller. Och inte handlar den om nån purjolök heller som vissa fått för sig. Men vacker är den.

Been a while

Jahapp, då gick det ett tag igen då innan man fick ner några rader. Jul och nyår gick i stillhetens tecken som brukligt är. Nu är vardagen tillbaka och den är faktiskt inte så pjåkig den heller. Badmintonsäsongen är igång igen och jag fick idag en smärtsam påminnelse om att jag inte har spelat på tre veckor.

Ytterligare ett intresse jag plockat upp som legat latent sen tiden på Valhall i Malung är dart, eller "pilkastning" om man nu så vill. Jag och Mr Fagerhult fick hybris och beställde nya grejer och drog igång för en vecka sedan. Var? På Valhall naturligtvis? Cirkeln är sluten. Om vi bara kan flytta upp den där cirkeln som kallas tavla ett par dm så blir det nog ännu bättre.

Jag läste för inte så länge sen att man inte ska förakta det som kallas "vardagsmotion". Man tipsade om att istället för att bara sitta framför datorn eller TV'n så kan man gärna gå upp och ta nåt varv i hemmet för att röra sig lite. Dart är i så fall utmärkt vardagsmotion. Jag vet inte hur många steg vi går men med tanke på att vi har gjort tre timmar varje gång så lär det väl bli en del. Det är väl nästan på gränsen till pinsamt att känna av ryggen bara för att man kastar lite pil, men å andra sidan är man ju inte direkt van att stå upp i tre timmar heller.

Bakat har jag gjort också, kladdkaka med nougattäcke och krossade Oreo-kex på. Den smakade enligt uppgift helt ok men var (naturligtvis) väldigt söt. Hade tänkt bjuda på den på jobbet men det bjöds på tårta ändå den dan, plus att en av de tänkta (den-som-ska-bjudas, vad heter det?) gick hem sjuk och jag blev dessutom heligt förbannad den dan så jag kände mig inte tillräckligt cheval...jersk att spela kakutdelare. Detta om detta.
Vi avslutar med en en dam som blivit begåvad med en ängels röst.

Porter Wagoner and Dolly Parton – Just Someone I Used To Know

Lyfter på hatten för Handelsbanken

"På Handelsbanken bestämmer varje kontors- eller avdelningschef själv vad personalen har gjort sig förtjänt av. De kan få en present, få gå ut och äta eller skänka en summa till välgörenhet. Ett år fick de anställda på huvudkontoret en pocketbok om hemlösa."

Källa: http://www.dn.se/ekonomi/chefernas-klappar-till-de-anstallda

Ibland

Jag har en ovana som jag tror många skulle välja att kalla egenskap. Kanske. Jag vet faktiskt inte, jag är bara jag och inte nån annan så jag får helt enkelt gissa. Men den är lite besvärlig på så sätt att jag mår dåligt av den.

Det värsta jag vet är nämligen när människor jag känner och tycker om på ett eller annat sätt far illa eller inte mår bra. Nej, nu ljög jag, det värsta jag vet är om jag är orsaken. Det har (mig veterligt) inte hänt så förfärligt många gånger i mitt liv, tack och lov. Att andra mår dåligt utan att jag har ett finger med i spelet händer dessvärre betydligt oftare.

Maktlösheten som då inträffar är rätt påtaglig, för att uttrycka det milt. Jag ältar nåt så kopiöst så det kan ni aldrig ana. Jag vill så gärna diskutera, reda ut och ställa allt till rätta samtidigt som jag är rädd att tränga mig på och kliva över gränsen och fast jag ibland vet att det inte finns minsta möjlighet att lilla jag ska kunna fixa det där. Ibland tror jag att jag till och med mår sämre än den det egentligen handlar om.

Just nu sitter jag med en sån där magsyreaktig känsla i mellangärdet och har grubblat i cirklar i stort sett sen jag kom hem. "Det här var en jävla fylla, jag kommer inte ur den" ska Errol Norstedt enligt vittnesmål ha sagt några dagar innan han dog. Nej, det är ungefär lika här.

Missförstå mig rätt nu, jag fiskar inte efter medlidande, sympati, klapp på axeln eller nån som säger "Gud vilken fin människa du är!". Det är väl alltid nån som kommer att tänka "Ja men vilken stackare då som inte har några värre problem!". Har jag heller aldrig påstått, men då får det väl vara så då. Jag tror jag måste få hur mig det här för att på nåt sätt kunna läsa mig själv från utsidan.

Jag tror därför att jag slutar här fast det är ganska mycket mer jag skulle vilja pränta ner, men risken är väl överhängade att det bara skulle bli upprepningar om än i omskrivningar.

Jag avslutar med dagens kick. 

Sanna Carlstedt – Hässelby