onsdag 15 december 2010

Ibland

Jag har en ovana som jag tror många skulle välja att kalla egenskap. Kanske. Jag vet faktiskt inte, jag är bara jag och inte nån annan så jag får helt enkelt gissa. Men den är lite besvärlig på så sätt att jag mår dåligt av den.

Det värsta jag vet är nämligen när människor jag känner och tycker om på ett eller annat sätt far illa eller inte mår bra. Nej, nu ljög jag, det värsta jag vet är om jag är orsaken. Det har (mig veterligt) inte hänt så förfärligt många gånger i mitt liv, tack och lov. Att andra mår dåligt utan att jag har ett finger med i spelet händer dessvärre betydligt oftare.

Maktlösheten som då inträffar är rätt påtaglig, för att uttrycka det milt. Jag ältar nåt så kopiöst så det kan ni aldrig ana. Jag vill så gärna diskutera, reda ut och ställa allt till rätta samtidigt som jag är rädd att tränga mig på och kliva över gränsen och fast jag ibland vet att det inte finns minsta möjlighet att lilla jag ska kunna fixa det där. Ibland tror jag att jag till och med mår sämre än den det egentligen handlar om.

Just nu sitter jag med en sån där magsyreaktig känsla i mellangärdet och har grubblat i cirklar i stort sett sen jag kom hem. "Det här var en jävla fylla, jag kommer inte ur den" ska Errol Norstedt enligt vittnesmål ha sagt några dagar innan han dog. Nej, det är ungefär lika här.

Missförstå mig rätt nu, jag fiskar inte efter medlidande, sympati, klapp på axeln eller nån som säger "Gud vilken fin människa du är!". Det är väl alltid nån som kommer att tänka "Ja men vilken stackare då som inte har några värre problem!". Har jag heller aldrig påstått, men då får det väl vara så då. Jag tror jag måste få hur mig det här för att på nåt sätt kunna läsa mig själv från utsidan.

Jag tror därför att jag slutar här fast det är ganska mycket mer jag skulle vilja pränta ner, men risken är väl överhängade att det bara skulle bli upprepningar om än i omskrivningar.

Jag avslutar med dagens kick. 



4 kommentarer:

  1. Ja det gäller att inte ta på sig för mycket, för då gör det ont :(

    I mitt fall är jag så glad där du vill vända, diskutera, vädra, lyssna och allt annat - för vad vore jag utan det? Och det finns ingen som helst risk att du tränger dig på eller kliver över gränsen. Gränsen kan vara hårfin - men det där känner du så väl :)

    Och för att du är just du - är Du den bästa av vänner.

    Kram

    SvaraRadera
  2. Föresten... nu ska jag lyssna på "Hässelby" :)

    SvaraRadera
  3. Tror det kallas empati och är en bristvara i dagens samhälle. Det finns en väldigt bra definition på det: "Din smärta i mitt hjärta".
    Så i ditt fall törs jag påstå att det är en egenskap som fler borde ha. Det är alltför många som lider i det tysta utan att någon bryr sig.
    Närmare en så kommer jag inte en klapp på axeln... :)

    SvaraRadera
  4. Alla som har dig som vän är lyckligt lottade. Å jag är en av dem.

    SvaraRadera