söndag 17 juni 2012

When it all comes down to it...

...så spelar det ingen roll hur stor stjärna man är och hur världsvant och (politiskt) korrekt man uppför sig. När storebror dyker upp så är man bara 11 år.



Idag var jag tvungen att snoka rätt på eftertexterna till "Aboriginernas konst" på SVT Play för att hitta en låt. Riskerar att bli en ny favorit.

Archie Roach – Charcoal Lane

tisdag 12 juni 2012

So long

I början av 2011 kom varslet, i samma veva fick farsan diagnosen prostatacancer. I april började ögat krångla och i juni fick jag göra ett annat ingrepp som tog ganska precis ett halvår att bli helt återställd från. 15 juli får jag skära ut en bit av hornhinnan och 10 dagar senare dör faster. 6 veckor senare får jag skära ut samma bit av hornhinnan igen för det har inte läkt som det var tänkt.

Hösten präglas av begravning, städning, lägenhetsförsäljning, bouppteckning och allt som hör till. I december får jag beskedet att det inte finns nånting att göra åt ögat men att det kommer att läka med tiden men att det kan rivas upp ibland de närmsta åren. Som ett slag i magen.

I januari 2012 är det till slut klart med jobbsitutionen. I mars inser jag att det inte går att ha det så här längre och åker till stan med ögat igen. Får en bandagelins isatt som plockas ur en månad senare och då är hornhinnan äntligen läkt, men jag ser fortfarande suddigt men vi låter det bero eftersom "allt ser bra ut".

1 juni vaknar jag och inser att jag inte sett så bra på 14 månader. Farsan har nu varit på andra efterkontrollen och det finns inga mätbara spår kvar av cancern.

När jag nu börjar släppa allt och slappna av och trodde att jag skulle återfå lite energi upptäcker jag istället att jag är tröttare än jag någonsin varit tidigare i mitt liv. Jag orkar inte städa, jag orkar knappt diska och jag har inte tagit en promenad på flera veckor. Natten till söndag kraschade magen och jag har en känsla av att det är en senkommen reaktion.

Jag tänker därför göra mig av med en av de största energitjuvarna i mitt liv och stänga av Facebook-kontot. Det kommer säkert att bli nåt sorts stressmoment i början det också men jag tror att jag vinner på det i längden. Det är dags att försöka bli jag igen.

Vi ses när vi råkas.

Craig Duncan – When Johnny Comes Marching Home