Det här med stress är ju en knepig åkomma. Jag får inte riktigt nån ordning på det men jag tror mycket är platsrelaterat.
Om man bor i, säg Stockholm för enkelhetens (och fördomarnas) skull, så är det ju ett helt annat tempo rent generellt. Jag har till och med sett nån bloggare beklaga sig över nån bonnlurk som ställde sig på fel sida i rulltrappan så folk inte kom förbi. Det finns tydligen omkörningsfiler i rulltrapporna där nere. Hade jag ingen aning om. Som den bonnlurk jag är, tycker jag att ett av de bästa exemplen som finns på stress är just att springa i en rulltrappa. Det finns ju liksom en anledning till att den rör på sig.
Med det i tankarna så är det kanske inte så konstigt att alla stockholmare* går och drar benen efter sig och i sakta mak spankulerar runt bland gångarna på ICA och bara är i vägen. Måste ju vara rena paradiset för en stressad själ. Att sen vi bonnlurkar blir vrålstressade av just det beteendet och dessutom måste köa i smått hysteriska 15 (!!!) minuter för att få betala är ju bara en logisk effekt av det hela. Tänk er bolagskön...
*Vilket då naturligtvis inbegriper precis alla fjällturister som passerar, oavsett härkomst. Vi är ju bonnlurkar, klart vi är inskränkta.
Hur kom jag att tänka på det här då? Jo förstår ni, snön är nog här på allvar nu och kors i taket så fick jag på vinterdäcken igår. Jag brukar annars få dom på plats när det redan varit vinterväglag i en vecka. "Sent ska syndarn slakna" som Eklund brukar säga.
Förresten, från det ena till det andra, om Cityakuten eller nåt annat sånt där sjukhuseriprogram hade utspelat sig i nån genuin svensk bygd med rödmålade stugor, flaggstång på gårn, midsommarfirande i folkdräkt och ja ni vet, typ Astrid Lindgrens Bullerbyn. Vad skulle man då haft för soundtrack?
Mellangärdebylåten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar