måndag 8 oktober 2012

Pain is temporary, g(l)ory is forever

Vid pass 06:23 vaknade jag av ett molande i magen, eskalerade till ett rejält knip men när jag bytte sida så gick det över och jag somnade om. I en kvart. Sen vaknade jag igen och hade då lite svårt att både andas och ligga still.  Först tänkte jag att det här släpper väl rätt snart, men det slutade med att jag fick ringa in och tala om att jag dyker upp lite senare. Min hoppfulla prognos visade sig dock vara helt felaktig.

Med mer eller mindre jämna mellanrum fick jag kvida ihop i fosterställning och andas så grunt det bara gick, stundom gjorde det ont ända upp i bröstet. Det mest oroväckande var dock att från min så omfångsrika buk, hördes inte ett knäpp. Dead silent.

När det här pågått några timmar och jag mellan anfallen lyckats sova några minuter ibland, inser jag att jag måste försöka få fart på den process som till synes helt avstannat. Jag lyckas dubbelvikt koka ett par koppar kaffe som självaste Morberg varit stolt över att kalla fond och sippar långsamt i mig dessa.

Till en början får det bara motsatt effekt, espressofond på tom mage är väl kanske inte att föredra, om magen själv får välja. Efter dryga timmen hörs dock ett väldigt sprött men ack så tydligt pip. Det här är upptakten till en kakafoni som, skulle det visa sig, tog sig rent belgiska proportioner.

Inom några minuter kan universums alla ljud höras från mitt plågade skrin, vi snackar vågskalp, vi snackar tjäderspel, vi snackar låga C på klarinett. You name it, I made it. Som Grande Finale ljuder plötsligt ett enormt sörplande icke alls olikt det som uppstår när man drar proppen ur ett badkar. Kaffefonden har slutligen brutit igenom förskansningarna.

Vad som därefter hände skall för allas bästa förbli opublicerat, men i eftertankens kranka blekfet kan jag, efter diverse olika smärtfyllda upplevelser de senaste åren, konstatera följande:

Det underbara med långvarig smärta är när den äntligen går över.

All systems are go.

PS. Jo det heter "bibliska propotioner", men det är inte lika roligt. Förresten tror jag mer på Belgien än på bibeln. DS.

Frantic Flintstones – Sweet Relief

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar