"Det är synd om människorna"

Så skrev han, Strindberg. Men det vette väl allt fan? Att människorna däremot tycker synd om sig själva, skriver jag gärna under på. Och av någon outgrundlig anledning är det ofta så att dom det är mest synd om, ja dom tycker inte ens synd om sig själva medan dom som det inte alls är nå synd om, ja dom klagar "nå så nå Gud inni helvete" som Dahlgren sa. Märkligt.

Det märkligaste av allt är ändå det här förorätteriet som vissa håller på med, där man djupt och innerligt beklagar sig för alla som vill lyssna om hur felaktigt man blivit behandlad och hur kränkt man känner sig. Sen spelar det ju ingen större roll att man i andetaget innan faktiskt erkänt, om än som en bagatellartad parentes, att man satt sig i skiten helt på egen hand och bara har sig själv att skylla.

Jag menar, har man trampat i klaveret kan man väl i alla fall ha vett att stå still?